Historia

Aloe veran hör till den äldsta av mänsklighetens kända läkeväxter. De äldsta dokumenterade hänvisningarna har hittats från den sumeriske kungen Akkads tid för ca 4000 år sedan. I forntidens Egypten var aloe veran ett vanligt botemedel och aloen ansågs vara ett elixir som ger ett långt och friskt liv. I den äldsta existerande egyptiska läkemedelsboken (1550 f.Kr) nämns 12 receptblandningar som innehåller aloe vera.

I de flesta kulturer genom tiden

I skrifter från Indien finns det flera hänvisningar till aloe vera, där den nämns som den lugne botaren. I Sydamerika kallades aloe för den himmelska läkaren. I Kinesisk folktro kallas aloen för den harmoniska botaren, och inom rysk folkmedicinsk tradition kallas den för odödlighetens planta.

För Cleopatra och Nefertiti, forntidens mest kända skönheter, var aloe vera en viktig ingrediens i den dagliga skönhetsvården.
Alexander den store förde med sig stora mängder aloe vera vid sina fälttåg. Tack vare dess helande verkan på sår och inflammationer var den till stor hjälp vid krigsskador.
Kristoffer Columbus kallade växten ”krukväxtens läkare” och hade växten med på alla sina sjöfärder.
Vid andra århundradet e.Kr var aloe huvudingrediensen i den västliga läkarvetenskapen och användes av de romerska läkarna Galeno, Antillo och Aretaro. Den grekiske läkaren Paulus von Egina beskrev aloen år 685 som ett inflammationshämmande medel och använde den även till smärtor och bölder.

Medeltiden

Under medeltiden spred sig aloe vera-användningen i Europa till Spanien, Portugal och Italien. Marco Polo upptäckte många tillämpningar för den under sina resor i Fjärran Östern.
Efter renässansen, då den moderna läkarvetenskapen utvecklades, avtog emellertid intresset för aloe veran. Orsaken var att man inom skolmedicinen använde specifika verksamma ämnen i tillverking av läkemedel och aloe verans verkan baserar sig på samverkan av alla dess verksamma ämnen, som finns i små mängder. Men tack vare de senaste årtiondenas moderna forskning och kartläggning av aloe verans uppbyggnad och näringsinnehåll har intresset återupptagits.

Återupptäckt

Det största vetenskapliga genombrottet var på 1930-talet av far och son Collins i Maryland, USA. De två läkarna upptäckte att ett färskt, snittat aloeblad kunde läka brännskador på huden från röntgenstrålar häpnadsväckande snabbt och utan biverkningar. De började tillverka en gel av aloe som fick heta Alvagel. 1935 publicerade de sina upptäckter i ”American Journal of Roentgenology and Radium Therapy”. Den sensationella rapporten spred sig över hela världen och många läkare började använda sig av aloe vera. Allt flera rapporter om framgångsrika behandlingar av sår, eksem, brännskador och allergier följde därefter.
1953 utfördes ett vetenskapligt försök i New Mexico, USA, av Dr. Lushbaugh och Dr. Hale. Man testade radioaktiva brännskador på kaniner. Orsaken var att efter Hiroshima, då över 100.000 människor led av svåra brännskador, hade man fått de bästa resultaten genom behandling av aloe vera. Och Dr. Lushbaughs och Dr. Hales kunde i sina experiment konstatera att den mest effektiva och snabbaste behandligen av radioaktiva brännskador var den med aloe vera. I USA lär det ska finnas ett strategiskt aloe vera lager för händelse av en kärnkraftsolycka (Michael Peuser i boken ”Aloe, Kaiserin der Heilpflanzen”)
Under påföljande årtionden har otaliga vetenskapliga forskningar gjorts. För den som är intresserad av att fördjupa sig i ämnet, se kapitlet ”Referenser och lästips”